Men Du

Ibland får man ett tryck över bröstet, världen känns för liten och det enda som hjälper är ingenting. Man måste bara gråta i någon dag eller så för att det ska vänta med att komma tillbaka några dagar, förhoppningsvis månader.
Jag tror det kallas för tonår.
Nu ska jag rymma hemifrån litegrann. Min dag började ju i alla fall faboulous, nu ska jag se till att den slutar så också. Men först; vara ledsen. Efteråt tar vi tag i livet, right?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0